2020

Räddade livet på sin fiskekamrat

Det som började som en fridfull fisketur kunde ha slutat i katastrof när Johnny Backmans fiskekamrat fick ett epilepsianfall och hamnade under vattnet. Men Jhonnys rådiga ingripande räddade kompisens liv och nu är han en av tre som har nominerats till Norrans hjältar. En kväll i juli var Jhonny Backman ute och fiskade tillsammans med Mattias Nieminen i vattnen utanför Malå. Det var inget ovanligt med det, då båda är fiskeintresserade och Mattias dessutom är systerson till Jhonnys fru. Men den här gången höll det på att gå snett, riktigt snett. Allt började med att Jhonny hörde Mattias vråla till. När han tittade upp såg han hur kompisen tappade spöet och vinglade ned i vattnet med huvudet före. Bråttom Han förstod direkt att Mattias fått ett epilepsianfall och sprang så fort han kunde över den steniga branten och bron som skilde de båda fiskekamraterna från varandra. När Jhonny kom fram till Mattias hade han hela huvudet och stora delar av kroppen under vattnet. – Jag lyfte upp honom och tog fram telefonen för att ringa SOS Alarm. Samtidigt var jag tvungen att hålla upp honom, då det var fullt med stenar där och jag inte ville att han skulle slå huvudet i en sten när han krampade, berättade Jhonny för Norran några dagar senare. Mitt under tumultet fick han hjälp av några norska turister som kom körande längs vägen. Snart kom även ambulansen till undsättning och efter en natt på Lycksele lasarett fick Mattias återvända hem. Livräddning Han var då trött och mör i kroppen, men i övrigt välbehållen. Om inte Jhonny varit med, sett vad som hänt och reagerat så snabbt hade utgången förmodligen blivit tragisk. – Han var inte kontaktbar när jag fick upp honom. Han stirrade med tom blick, berättar Jhonny. Ett halvår senare är minnesbilderna fortfarande lika klara. Och för Jhonny känns det alltjämt lika självklart att hjälpa till om någon hamnar i nöd – oavsett om det är någon man känner eller inte: – Man ska göra sitt bästa och hjälpa i den mån man kan. Och om det inte går ska man se till att få hjälp. Trots den dramatiska händelsen har Jhonny och Mattias fortsatt med sina fisketurer. Så länge de är två som följs åt så känns det tryggt. ”En ära” För även om just den där fisketuren i juli blev allt annat än fridfull så är det lugnet och stillheten som lockar när de båda kompisarna ger sig ut i naturen för att fiska. Det är också det som gör att Jhonny trivs så bra i Malå. Han kommer ursprungligen från Tidaholm och bodde närmare tio år i Eskilstuna innan han flyttade hit upp. – Här är det lugnt. Man behöver inte vara rädd för att barnen ska springa iväg. Det är nära vattnet och fisket och man kan gå ut i skogen och plocka bär. I höstas belönades Jhonny med Svenska Livräddningssällskapets medalj för sitt rådiga ingripande. Och nu har han alltså nominerats till utmärkelsen Norrans hjältar. Det känns som en ära, tycker Jhonny: – Jag känner mig stolt. Jag har gjort någonting och hjälpt en medmänniska.

Jeanne -d'Arc röt ifrån om arbetsvillkoren för undersköterskor

Jeanne -d'Arc Antonios, 37, har arbetat inom vård och omsorg under hela sitt yrkesverksamma liv. ”Jag tycker om mitt jobb, men känner att det är lite väl mycket motvind för oss undersköterskor”, säger hon. Jeanne -d'Arc Antonios arbetar på ett LSS-boende i Kåge som stödassistent. Hon upplever att utvecklingen för undersköterskor har gått åt fel håll och under hösten 2019 valde hon att ta kontakt med Norran för att belysa frågan. – Jag kände att nu är det nog och jag tappade motivationen lite. Det löns inte att sitta i lunchrummet och klaga, då blir det ju ingen förbättring, säger Jeanne -d'Arc Antonios när hon sitter hemma vid sitt köksbord. Villkoren i vården Kontakten med Norran ledde till en lång artikel där hon berättade om villkoren för anställda i vården. Hon beskrev sitt jobb som undersköterska och att hon ibland även får agera sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast och psykolog. Hon berättade också att hon jobbar varannan helg, kvällar och nätter och att halva nätterna är obetalda. Reaktionerna lät inte vänta på sig. – Jag fick jättebra reaktioner och det händer fortfarande att människor jag inte känner stoppar mig och berömmer mig för det jag gjorde. Även min närmsta chef tyckte att det var positivt. Jag tror att frågan om välfärden i hela samhället väcker känslor och berör många. Kommer att ta tid Någon månad efter artikeln bjöd hon in till ett möte för vårdpersonal med syfte att komma med konkreta förslag till förändringar. Hon har också haft möte med vissa politiker som kontaktat henne efter artiklarna. – Förhoppningsvis kommer det här att leda till några förändringar, även om vi inte har sett något ännu. Men jag tänker att det här kommer att ta tid. Jag har egentligen dåligt tålamod, men i den här frågan måste jag träna upp tålamodet. Jag kommer inte att släppa frågan – det här är bara början, säger Jeanne -d'Arc Antonios och kramar temuggen lite hårdare. Vad hoppas du ska hända? – Att trenden vänder – att vårat yrke värderas mer än det gör i dag. Vårt arbete är så viktigt. Jag vill att de vi sköter och deras anhöriga ska känna att vi finns där för dem. Vad tänker du om att du är nominerad som en Norrans hjälte? – Det kom som en chock, det hade jag inte räknat med. Jag visste inte vad det var, så jag var tvungen att googla på tidigare år. Även om man inte vinner så är det stort att vara nominerad. Men egentligen så tycker jag att alla som jobbar i välfärden är hjältar, avslutar Jeanne -d'Arc Antonios.

Ger en hjälpande hand på färden

Sedan Maj-Britt och Gunnar Westermark tog över järnvägsstationen i Bastuträsk har de tagit hand om strandsatta resenärer, borttappade väskor och erbjudit en service som är svår att hitta någon annanstans. De har även förvandlat det gamla stationshuset till en inbjudande mötesplats. ”Vi har tänkt på hur vi själva vill bli bemötta”, säger Maj-Britt. Decembermörkret har fallit, nattåget är på ingång och kaffedoften fyller rummet när Maria Palm kliver in genom dörren till det lilla kaféet. Hon ska snart åka tillbaka till Stockholm efter ett besök i Skellefteå, men först vill hon titta in i lokalerna. – Men vilken trevlig väntsal, utbrister hon med ett brett leende. Det är hon långt ifrån ensam om att tycka. Här säljs lokalt hantverk, barnleksaker och mycket annat som får resenärerna att stanna till. Vad som däremot inte finns här är en tv. Det har Maj-Britt Hägglund Westermark bestämt: – Det här ska vara en plats för möten. Och jag vet att folk har lärt känna varandra här och blivit vänner för livet. Började 2008 Sedan hon och maken Gunnar Westermark köpte anläggningen 2008 har de även hjälpt massor av resenärer under dygnets alla timmar. De har ryckt ut och bjudit på fika vid förseningar, kollat anslutningar med operatörer och tagit hand om bagage som hamnat på villovägar. – Bara i förra veckan hjälpte vi en kvinna som hade glömt handväskan i väntsalen mitt i natten. Väskan var full med mediciner och hon skulle till Nya Zeeland, berättar Maj-Britt. En särskilt utsatt grupp är flyktingfamiljer. Då och då har det hänt att de blivit stående i Bastuträsk, trötta, hungriga och rädda. När ingen från Migrationsverket funnits på plats har Maj-Britt och Gunnar tagit hand om dem, gett dem något att äta och ringt de samtal som krävts. Oviss framtid – Det är bara vanlig medmänsklighet, säger Maj-Britt. Samtidigt kan hon inte dölja den besvikelse hon känner gentemot Migrationsverket. Delvis för att hon känt sig utnyttjad, men framförallt för den behandling som parets anställde och ”extrabarn” Ali Dawran Nabizada har utsatts för. Han kom till Sverige som flykting från Afghanistan, har den övriga familjen på åtta personer boende i Bastuträsk med uppehållstillstånd, har fast jobb på stationen och är påtänkt att ta över ruljansen en dag. Ändå är det fortfarande osäkert om han får stanna i Sverige. – Han borde kunna få en stämpel att det är ok, säger Gunnar. Då är responsen från resenärerna och tåg- och busspersonalen desto varmare. Det märks om man kikar in i kaféet när någon chaufför stannat till för ett fika eller om man läser lapparna från tacksamma resenärer som satts upp på anslagstavlan i väntsalen. Födda samma dag Där hittar man också mycket av drivkraften för stationsägarna. – Det är så roligt. Man får så mycket tillbaka, säger Gunnar, och får medhåll av Maj-Britt: – Man känner att man är behövd och så träffar man väldigt många trevliga människor. Trots alla möten de varit med om här har inget varit så speciellt som när Maj-Britt och Gunnar träffade varandra på Statt i Skellefteå 1997. Båda var då frånskilda och när de började prata upptäckte de att de var födda samma dag på Skellefteå BB: den 23 februari 1953. – Men Gunnar är en timme och 55 minuter äldre. Och det syns ju, säger Maj-Britt och skrattar.