FINALIST

Ger en hjälpande hand på färden

Sedan Maj-Britt och Gunnar Westermark tog över järnvägsstationen i Bastuträsk har de tagit hand om strandsatta resenärer, borttappade väskor och erbjudit en service som är svår att hitta någon annanstans. De har även förvandlat det gamla stationshuset till en inbjudande mötesplats. ”Vi har tänkt på hur vi själva vill bli bemötta”, säger Maj-Britt.
Decembermörkret har fallit, nattåget är på ingång och kaffedoften fyller rummet när Maria Palm kliver in genom dörren till det lilla kaféet. Hon ska snart åka tillbaka till Stockholm efter ett besök i Skellefteå, men först vill hon titta in i lokalerna.
– Men vilken trevlig väntsal, utbrister hon med ett brett leende.

Det är hon långt ifrån ensam om att tycka. Här säljs lokalt hantverk, barnleksaker och mycket annat som får resenärerna att stanna till.
Vad som däremot inte finns här är en tv. Det har Maj-Britt Hägglund Westermark bestämt:
– Det här ska vara en plats för möten. Och jag vet att folk har lärt känna varandra här och blivit vänner för livet.

Började 2008
Sedan hon och maken Gunnar Westermark köpte anläggningen 2008 har de även hjälpt massor av resenärer under dygnets alla timmar.
De har ryckt ut och bjudit på fika vid förseningar, kollat anslutningar med operatörer och tagit hand om bagage som hamnat på villovägar.
– Bara i förra veckan hjälpte vi en kvinna som hade glömt handväskan i väntsalen mitt i natten. Väskan var full med mediciner och hon skulle till Nya Zeeland, berättar Maj-Britt.
En särskilt utsatt grupp är flyktingfamiljer. Då och då har det hänt att de blivit stående i Bastuträsk, trötta, hungriga och rädda.
När ingen från Migrationsverket funnits på plats har Maj-Britt och Gunnar tagit hand om dem, gett dem något att äta och ringt de samtal som krävts.

Oviss framtid
– Det är bara vanlig medmänsklighet, säger Maj-Britt.
Samtidigt kan hon inte dölja den besvikelse hon känner gentemot Migrationsverket. Delvis för att hon känt sig utnyttjad, men framförallt för den behandling som parets anställde och ”extrabarn” Ali Dawran Nabizada har utsatts för.
Han kom till Sverige som flykting från Afghanistan, har den övriga familjen på åtta personer boende i Bastuträsk med uppehållstillstånd, har fast jobb på stationen och är påtänkt att ta över ruljansen en dag.

Ändå är det fortfarande osäkert om han får stanna i Sverige.
– Han borde kunna få en stämpel att det är ok, säger Gunnar.
Då är responsen från resenärerna och tåg- och busspersonalen desto varmare. Det märks om man kikar in i kaféet när någon chaufför stannat till för ett fika eller om man läser lapparna från tacksamma resenärer som satts upp på anslagstavlan i väntsalen.

Födda samma dag
Där hittar man också mycket av drivkraften för stationsägarna.
– Det är så roligt. Man får så mycket tillbaka, säger Gunnar, och får medhåll av Maj-Britt:
– Man känner att man är behövd och så träffar man väldigt många trevliga människor.
Trots alla möten de varit med om här har inget varit så speciellt som när Maj-Britt och Gunnar träffade varandra på Statt i Skellefteå 1997.
Båda var då frånskilda och när de började prata upptäckte de att de var födda samma dag på Skellefteå BB: den 23 februari 1953.
– Men Gunnar är en timme och 55 minuter äldre. Och det syns ju, säger Maj-Britt och skrattar.

Resultat